Hard Clipping
Hard clipping är det som händer när vi får digital distorsion. Det går att jämföra bitdjupet med fingrarna på handen. För många barn går det bara att räkna till 10, sen tar fingrarna slut. En D/A-omvandlare kan bara räkna så högt som bitdjupet tillåter (t.ex. 65536 – 16bit) sen tar det slut. Allt som är över det får samma värde. Precis som att barnet kan säga att 20 bananer är 10 bananer. Det innebär att när det distar så distar det. Det kommer inte att ske någon gradvis ökning, eller att ljudet skulle förändras successivt.
I bilden visas vad som händer vid hard clipping. Så fort vi får en nivå som går över vad förstärkningskretsen klarar av så kommer utgående signal att få samma styrka. (Bilden från Sound FX, av Alex U. Case)
Hard clipping kan ge ett vasst och spetsigt intryck. Det ger ett hårt och inte speciellt trevligt ljud. Det låter mera som att ljudet blir trasigt än något annat. Det kan naturligtvis vara precis vad du är ute efter och då är det ju rätt.
Om vi tittar närmare på det harmoniska innehållet som skapas vid hard clipping kommer vi att märka att övertonsserien som skapas är en udda övertonsserie. Varje överton kommer att bli svagare i styrka än den föregående. För varje överton kommer en sinusvåg att bli mer och mer som en fyrkantsvåg. För att det ska bli en komplett fyrkantsvåg måste det vara oändligt många övertoner. Om någon är lagd åt det matematiska hållet så är ekvationen för att räkna ut övertonerna i en fyrkantsvåg följande:
Jag skriver inte mer än så. Det går att räkna ut om man vill. Apeak är maxstyrka i volt, f är frekvensen i Hertz och t är tiden i sekunder. Det finns de som verkligen håller på och räknar på sådant här, jag tycker att det är viktigare att veta hur det låter.
Det är udda övertonsharmonik vi ska lyssna efter när det är hard-clipping. I och med att alla övertoner är multiplar på den första kommer de passera noll samtidigt. Under tiden grundtonen ljuder kommer naturligtvis alla övertoner att hinna passera noll en eller flera gånger till.