Equalizer - EQ
Alla har kommit i kontakt med en enkel EQ på en vanlig stereoanläggning. De rattar som heter, Bas, Mid och High är en enkel form av EQ. Det finns inget bra namn på EQ på svenska, det närmaste man skulle kunna komma är utjämnare, eller tonkontroll. EQ har blivit det rådande namnet som används av tekniker, musiker, producenter etc.
EQ:n är, enkelt förklarat, en volymkontroll för specifika frekvenser. Den ger oss möjlighet att förändra ljudets karaktär och, med lite tur, kan vi få en halvtaskigt inspelad gitarr att låta helt okej. En sak som måste förtydligas här är att det går inte att skulptera om ljudet hur mycket som helst. Det är omöjligt att, med en EQ, få en gitarr att låta som ett piano. På samma sätt är det omöjligt att få en ostämd, dåligt inspelad, dåligt spelad, dålig gitarr att låta som Carlos Santana.
För att förstå lite om vad det är vi ska använda EQ:n till så tar lite ljudteori.
Ljud är små lufttrycksförändringar i luften. Dessa tryckförändringar beter sig som vågor och därför pratas det ofta om ljudvågor. Ljudvågornas storlek bestämmer om det är en mörk ton eller en ljus ton. Storleken på ljudvågen, dess frekvens, anges i Hertz. Människans förmåga att höra frekvenser sträcker sig från 20 Hz till 20 kHz (20kHz = 20 000 Hz, precis som kg betyder kilogram, 1000g ).
20 Hz = Den största pipan på en kyrkorgel
20 kHz = Övertoner från t.ex. cymbaler
(Egentligen är det bara riktigt små barn som hör hela vägen upp till 20 kHz. Vi tappar förmågan att höra höga frekvenser ju äldre vi blir.)
Nu låter ju instrument olika även om de spelar samma ton i samma oktav, alltså samma frekvens. Varför är det så enkelt att höra om det är ett piano, eller en gitarr? Jo, olika instrument har olika övertonsregister, det finns alltså fler toner än bara grundtonen som uppstår när jag spelar på mitt instrument. Dessa övertoner är nästan samma för alla instrument (de är dubbleringar av grundfrekvensen) men styrkan på dessa övertoner skiljer de åt. (Trummor och andra slaginstrument har ett annat komplexare övertonsregister.)
Även om övertonerna skiljer instrumenten åt är det (tyvärr) så att om flera olika instrument spelar samma ton i samma oktav kommer de att bråka om vilket instrument som ska höras mest. Om de spelar en melodi kan effekten bli intressant, det uppstår nästan ett nytt instrument när t.ex. gitarr och saxofon spelar ett unisont solo eller en unison slinga. Är det däremot ackord som spelas kan vi få problem och ackorden blir gärna grötiga. Då är det tyvärr inget vi kan göra, utom möjligen att prata med låtens arrangör och påpeka detta. (Vi kan naturligtvis, som sas innan, panorera ut instrumenten åt varsitt håll så kommer vi bitvis förbi problemet.)
Om en låt är dåligt arrangerad är det mycket svårare att få till en bra mix.
Nog om detta, nu ska vi titta på EQ:n och vad vi kan göra med den. Det finns 2 huvudtyper av EQ: Grafisk och Parametrisk.
Grafisk EQ
En grafisk EQ består traditionellt av en rad med reglar. Varje regel sköter volymen för en bestämd frekvens. Nolläget för regeln är i mitten och sen kan vi genom att skjuta regeln uppåt, höja frekvensen i volym, eller genom att skjuta den nedåt sänka frekvensen i volym. Den grafiska EQ:n brukar anges i olika antal band, dvs. frekvenser.
Det finns några grundfrekvenser och sedan är de övriga frekvenserna fördubblingar av dessa.
Exempel:
Den första frekvensen är 25Hz nästa är 32.5 och sen följer 40.När vi sen ser att 50Hz kommer kan vi räkna ut att då har fördubblingarna börjat, följaktligen kommer sen 65Hz och sen 80Hz osv. Det är inget som säger att det behöver vara 3 grundfrekvenser, det kan vara fler eller färre, men 3 är ganska vanligt. Fördelen med en grafisk EQ är att det är lättöverskådligt och att det går att sänka vissa frekvenser väldigt smalt. Tyvärr kan man inte bestämma exakt hur smalt man vill förändra.
Den grafiska EQ:n används framförallt inom konsertbranschen för att kunna justera in hur högtalare låter vid olika konsertillfällen.
Parametrisk EQ
En parametrisk EQ fungerar på ett helt annat sätt och är den som vi normalt använder oss av vid mixning. Det är den som vi hittar inbyggd i mixerbord. För att göra det lite krångligare kan de vara olika avancerade. Den enklaste formen av parametrisk EQ är den som vi hittar på en stereoanläggning. Det finns en ratt som höjer vid en viss frekvens. På sätt och vis påminner det om den grafiska men med vissa skillnader. En parametrisk EQ kan ha olika former på själva kurvan, dvs. hur det höjs vid frekvenserna. När vi höjer en frekvens är det inte bara den exakta frekvensen som påverkas utan intilliggande frekvenser kommer också att påverkas.
Det brukar prats om olika typer av filter. Från början var filter en benämning på något som togs bort. Idag har det blivit så att det pratas om filter även när vi höjer frekvenser, vilket kan vara lite förvirrande men acceptabelt.
De reglage som vi ofta återfinner på en parametrisk EQ är följande:
Volym
Precis som en volymregel med skillnaden att det oftast är en ratt och att den har ett nolläge som utgångspunkt. Det går att höja och sänka volymen. Ofta är det mellan 6 och 18dB som det går att höja.
Frekvens
En ratt som helt enkelt väljer vid vilken frekvens som volymratten skall höja eller sänka. De går inte över hela frekvensregistret, utan brukar vara anpassade efter ett visst område: bas, mellanregister eller diskant. Ett typiskt värde i basen kan vara från 20Hz till 200Hz och sen är det stopp. Då tar nästa del över och överlappar genom att gå från 100Hz till 1kHz, osv.
Q-värde
Q-värdet avgör hur många intilliggande frekvenser som kommer att påverkas när vi höjer eller sänker volymen vid vald frekvens. Lågt Q-värde många frekvenser, högt Q-värde få frekvenser. Om det verkar konstigt eller om du inte förstår, var lugn. I illustrationerna som följer kommer det (förmodligen) att klarna vad som händer när vi ändrar på Q-värdet.
Det finns 3 huvudtyper av filter (eller EQ):
- HP/LP-filter
- Shelving-filter (Shelving EQ)
- Bell-, Bandpass- eller Peak-filter (Bell-, Bandpass- eller Peak-EQ)
HP/LP-filter
HP/LP-filter står för högpass- och lågpassfilter. (Eng. Highpass och Lowpass). Ett högpassfilter låter höga frekvenser passera och skär i basen. Hur brant denna skärning är anges i dB/oktav. Om vi har ett HP-filter som skär 12db/oktav och ställer in det på 200Hz så kommer ljudnivån att ha sjunkit med 12dB vid 100Hz, med 24dB vid 50Hz, 36dB vid 25 Hz, osv. På analoga bord går det sällan att förändra brantheten på kurvan, medan detta brukar vara möjligt i den digitala världen.
HP/LP-filter är mycket effektiva, men ger oss inte möjligheten att höja frekvenser, bara skära dem.
HP-filer som är inställt på 6 dB/oktav och frekvensen 100Hz. Grafiskt ser det ut som att det faktiskt skärs innan 100Hz och att det har fallit mer än 6 dB vid 50 Hz. Det viktiga att komma ihåg är att det är öronen som avgör, inte ögonen.
Samma inställning som ovan, 100Hz, men med en brantare skärning, 24dB/oktav.
Här är frekvensen 10kHz och brantheten 24dB/oktav.
Inte lika brant skärning, 6dB/oktav, men samma frekvens, 10kHz.
Shelving-filter
När vi pratar om shelving-filter (eller shelving-EQ) är det antingen högst upp i diskanten eller längst ner i basen som vi påverkar ljudet. Namnet kommer av att formen ser ut som en hylla. (eng. shelf.) Volymen kommer att höjas eller sänkas och alla frekvenser som ligger över eller under den valda frekvensen kommer också att höjas. Ofta påverkas frekvenser som ligger precis över eller under den valda frekvensen också, om än väldigt lite. Även här kan man med en digital EQ bestämma brantheten på filtret, något som vanligen inte går om man arbetar med en analog dito.
Vissa EQ-tillverkare låter shelving-filtret få resonsansfrekvenser vid extrem branthet på kurvan, vilket kan ge extra karaktär åt ljudet.
Low Shelving Filter, en höjning med 6 dB vid 100 Hz och ett Q-värde (branthet) på 1
Samma som ovan fast en sänkning med 6 dB
High Shelving Filter, en höjning med 6 dB vid 100Hz och ett Q-värde på 1
Samma som ovan men med en sänkning på 6 dB
Här syns resonansfrekvenserna som uppstår med denna EQ vid ett Q-värde på 2
Samma uppkomst av resonansfrekvenser fast i det låga registret
Bell-, Bandpass- eller Peak-filter
Bell har fått sitt namn av att det påminner om en klocka till utseendet. Bell höjer centerfrekvensen och sedan kommer intilliggande frekvenser att höjas med denna. Hur många intilliggande frekvenser som påverkas kan vara fast, eller justerbart. Om det är justerbart är det ett värde som kallas för Q som går att justera.
Här är frekvensen 1kHz, höjningen 6dB och Q-värdet 1
Här har vi samma frekvens, men det är höjt med 12dB. Då Q-värdet inte är ändrat så kommer ännu fler frekvenser att påverkas
Fortfarande 1kHz, nu en höjning med 6dB och Q-värde på 10
Samma frekvens och Q-värde., men en höjning med 12dB. Fler frekvenser som påverkas, men inte alls lika många som när vi hade ett Q-värde på 1
Här en sänking på 6dB vid 1Khz. Nu är Q-värdet ändrat till 2
Notch-filter
Notch-filter är ett väldigt smalt filter som alltid skär i frekvensen, den höjer aldrig. Fungerar annars som bell men är alltid väldigt smalt.
Ett s.k. notch-filter. 12dB skärning vid 1kHz och ett Q-värde på 10.
Men… när och hur ska jag använda EQ?
Regel nummer ett: Man måste inte använda EQ!
Om det låter bra finns det ingen anledning att gå in och pilla. Det är först när det är något som låter dåligt som det måste ske förändringar. Vi har varit med om mixar där någon lagt ner timmar på att EQ:a fram det bästa ljudet som finns på virveltrumman för att sedan märka att det inte spelade någon roll i helheten. Det lät exakt likadant med EQ, som utan när vi lyssnade på helheten.
Om det inte låter bra så börjar man lämpligen med att ta bort det som låter dåligt. En bra början är ett högpassfilter på varje instrument. Detta kan vara gjort redan vid inspelning, men som tumregel skär man ALLTID bas vid mix. Genom att skära bort bas så skapar vi plats för de instrument som hör hemma i basregistret. Vi undviker också att basen blir oklar och otydlig.
Även om ett instrument inte har något basregister (t.ex. piccoloflöjt) så kan det finnas bastoner (från t.ex. fläktsystem eller liknande) som kommit med vid inspelningen. Om vi adderar flera instrument som har svagt basregister läggs den informationen ihop och det kan då bli svårare för basinstrumenten att komma igenom. Det är ganska enkelt att svepa i frekvens och höra när instrumentet blir påverkat. Skär gärna så att det påverkar instrumentet lite grann. Om det sen känns basfattigt går det ju snabbt att korrigera. Experimentera med brantheten på filtret för att se vad som händer. Ofta är det här det brister när mixar låter bumliga och grötiga. Var inte rädd för att skära bort bas.
När du har skurit klart i basen så gäller det att hitta de frekvenser som inte låter bra. Lyssna på din mix och fundera på vad det är som inte låter bra och varför. (Om det bara är piano och gitarr som krockar, så finns det ingen anledning att gå in och ändra på sången.) När du hittat vilka instrument som är på kollisionskurs så måste du skapa utrymme, dvs. skära mer. Enklast är att höja en frekvens ca 10 dB, ändra till ett relativt smalt Q-värde och sedan svepa i frekvensregistret för att hitta det som låter illa. När du hittat vart det låter illa så sänk sedan ca 5 dB och bredda Q-värdet. Detta är det enklaste sättet.
Om du redan från början hör att något låter illa så gå in och skär bort det direkt. Men ofta märks det först en bit in i mixen att något inte låter bra. Det är ofta så att när man sitter med en färdig mix, som låter riktigt bra, så låter många instrument ganska konstigt var för sig. Det gör ingenting, för det är helheten som är det viktiga.
Sen kan man höja lite vid andra frekvenser, om man vill och det behövs. Det är väldigt lätt att man bara höjer och höjer flera olika frekvenser, tills man slutligen har gjort något som egentligen var enklare att skapa genom att skära vid en frekvens. Ofta är det i diskantregistret som man vill höja. Från 2kHz och uppåt, men var försiktig, det kan lätt bli för mycket diskant. Ofta kan små höjningar göra ganska mycket och kom ihåg att det är i mixen som instrumenten ska fungera, inte var för sig.
Slutgiltig filtrering av ett piano. En hel del skuret och sedan en liten höjning vid 2.24 kHz och en vid 6kHz. Kom ihåg att lyssna mer än du tittar.
Nu är det säkert några av er som funderar på hur man ska EQ:a olika instrument och sanningen är att det finns inga sådana regler. Beroende på instrument, mikrofon, rum m.m. så kommer det aldrig att finnas några givna regler. Någon kanske säger att man ska boosta en akustisk gitarr vid 3kHz för lite extra glitter. Men om mikrofonen (eller placeringen, eller rummet) redan boostat gitarren där, så kommer det att bli för mycket. Lyssna på varje instrument och lyssna var det låter bra. Lyssna också var det låter dåligt. Ofta kan det bli så att när man hittat det där perfekta ljudet för gitarren, där den verkligen fungerar i mixen, så låter den faktiskt inte så kul när den solas.
Vi kommer att titta lite på hur olika instrument är uppbyggda och vilket spektralt innehåll de har. Men just nu vill vi att ni lyssnar, testar och experimenterar.