2. Omformningsfunktionernas alternativfältNär man aktiverar en omforningsfunktion visas dess alterantivfält. Alla omformningsfunktioner utom Tänj (Warp) visar samma alternativfält.
2.1. Avbryt och godkänn omformning
2.1. Avbryt och godkänn omformningDu har kanske redan använt de här knapparna. När man aktiverat en omformningsfunktion kan man klicka på antingen stoppmärket för att avbryta ändringen eller bocken för att godkänna den.
2.2. Referenspunkt (Reference Point) och referenspunktens positionVi ska gå igenom hur vi kan placera referenspunkten samt ange en exakt position för det man omformar.
2.2.1. Referenspunkt (Reference Point)När man använder en omformningsfunktion visas ett litet sikte mitt i lagrets eller markeringens innehåll. Det är referenspunkten för den valda omformningstypen.
Omforningens effekt centreras på referenspunkten. Man kan placera referenspunkten på olika ställen i lagret eller markeringen genom att klicka-och-dra på den för hand...
... men man kan även placera punkten genom att klicka på någon av de nio små knapparna samade i en ruta nära alternativfältets vänsterkant. Den övre vänstra punkten placerar referenspunkten i lagrets eller markeringens övre vänstra hörn; mittpunkten placerar referenspunkten i mitten, och så vidare.
Olika omformningsfunktioner använder referenspunkten på olika vis. Det tydligaste exemplet är funktionen Rotera (Rotate): När referenspunkten ligger i mitten centreras roteringen på lagrets eller markeringens mitt. Men om man drar referenspunkten upp till ena hörnet kommer roteringen att centreras på den punkten istället. I roteringens fall kan man säga att refrenspunkten fungerar ungefär som om man slagit en spik genom objektet: När man då roterar objektet så roteras det runt "spiken".
(Om du vill återställa referenspunkten till mitten, som ju är standard, går det att antingen klicka-och-dra punkten mot lagrets eller markeringens mitt -- du märker att du hittat mittpunkten när referenspunkten snärtar till -- eller så kan du alltid klicka på den mittre av de nio punkterna.)
2.2.2. Referenspunktens positionRutorna X och Y anger referenspunktens position i bilden. Positionen anges alltid i pixlar. X står för X-axeln, som innebär sidledes position. Om X-värdet är 0 px betyder det att referenspunkten ligger tryckt mot bildens vänsterkant. Ju högre X-värdet är desto längre åt höger ligger referenspunkten i bilden. Y står för Y-axeln, som innebär höjdledes position. Om Y-värdet är 0 px betyder det att referenspunkten ligger tryckt mot bildens överkant. Ju högre Y-värdet är desto längre ned i bilden ligger referenspunkten. Här ligger referenspunkten 200 pixlar åt höger samt 193,50 pixlar nedåt i bilden (positionen mäts alltså från bildens övre vänstra hörn, som är position X0, Y0).
Man använder främst X- och Y-rutorna för att ge lagret en exakt position i bilden: Om jag skriver t ex 100 i rutan X och 220 i rutan Y och trycker på Enter så hamnar referenspunkten på exakt den positionen i bilden, och den tar lagret med sig.
(Man behöver inte skriva decimaler eller ändelsen "px"; de lägger Photoshop in automatiskt när man trycker på Enter.)
2.2.2.1. Använd relativ placering för referenspunkt (Use Relative Positioning for Reference Point)Som jag nämnde tidigare så representerar positionen X0, Y0 bildens övre vänstra hörn. Men om man klickar på den triangelformade knappen mellan X- och Y-rutorna...
... så gör man referenspunktens nuvarande position till den nya X0, Y0-positionen i bilden.
Om jag då klickar-och-drar på lagret så referenspunkten flyttas åt höger från sin startposition så står det ett positivt värde i X-rutan (alltså ett vanligt värde, eller ett värde med ett + framför). Och om jag flyttar lagret så referenspunkten hamnar till vänster om startpositionen visas ett negativt värde i X-rutan (alltså ett värde med ett - framför).
Samma sak gäller Y-rutan: Ju högre upp ovanför startpositionen referenspunkten hamnar desto högre negativt värde visas i Y-rutan, och ju längre ned under startpositionen den hamnar desto högre positivt värde visas i Y-rutan.
Så när knappen Använd relativ placering för referenspunkt är intryckt kan man ange en position som är relativ till referenspunktens nuvarande position: Om jag skriver t ex 80 i rutan X, 50 i rutan Y, och trycker på Enter så placeras lagrets referenspunkt 80 pixlar till höger om- och 50 pixlar nedanför sin startposition. (Om man inte skriver ett minustecken framför värdena så räknas de alltså som positiva, så man måste inte skriva t ex +80, utan det räcker med att bara skriva 80.)
Om jag däremot skriver t ex -100 i rutan X, -60 i rutan Y, och trycker på Enter så hamnar alltså referenspunkten 100 pixlar till vänster om- och 60 pixlar ovanför sin startposition.
Om man klickar-och-drar på referenspunkten stängs den relativa positioneringen av automatiskt. Man kan förstås även stänga av den genom att klicka på den triangelformade knappen. Då kan man ange positionen räknat från det övre vänstra hörnet igen. Observera att lagrets referenspunkt inte börjar räknas som den nya startpunkten förrän efter du godkänt en omformning. Du kan alltså inte bara flytta referenspunkten och sedan använda den som dess nya startpunkt, utan du måste först godkänna omformningen. När du sedan startar en omformningsfunktion igen och klickar på knappen för relativ placering, om den inte redan är intryckt, så kommer referenspunktens position att räknas som den nya X0, Y0-positionen i bilden.
2.3. Bredd och Höjd (Width och Height)Här kan man ange exakt hur bred och hög man vill att lagret eller markeringen ska vara. Rutan B står för Bredd (W, Width på engelska) och H står för höjd. Det står 100% i båda rutorna från början. Med 100% menas "startstorleken", den storlek lagret eller markeringen har just nu. Om man ändrar storlek (och godkänner ändringen) kommer den nya bredden och höjden att bli den nya startstorleken. Jag vill göra lagret 290 pixlar brett. Då kan jag klicka i rutan B (eller W) och skriva 290 px. Man måste alltså avsluta med måttet man vill använda, annars används det som stod senast i rutan -- i det här fallet %.
Samma sak gäller höjden: Om jag vill göra lagret 200 pixlar högt kan jag skriva 200 px i rutan H och trycka på Enter. (Glöm alltså inte måttet px.) Då blir lagrets innehåll så högt.
Sedan kan man trycka på Enter så verkställs storleksändringen. (Om du trycker på Enter igen verkställer du hela omformningen. Det vill jag inte göra riktigt ännu.)
Jag återställer bredden och höjden till 100% så lagret återfår sin startstorlek. (Den nya storleken man anger räknas alltså inte som startstorleken förrän man godkänt ändringen genom att antingen klicka på bocken eller trycka på Enter.)
2.3.1. Proportionerlig storleksändringOftast vill man att storleksändringen ska vara proportionerlig, alltså att bredden och höjden ändras samtidigt så lagret eller markeringen inte blir platt eller utdragen. För att göra så i alternativfältet kan man ange värdet för bredden eller höjden som vanligt. (I det här fallet skriver jag in 250 px i rutan H, så lagret blir 250 pixlar högt). Sedan klickar man på den lilla kedjeknappen mellan de två storleksrutorna.
Då kommer den andra rutan, i mitt fall breddrutan, att automatiskt anpassa sig efter den man just skrev något nytt i. Då blir alltså storleksändringen proportionerlig.
2.4. RoteringsgradI den här rutan kan man ange exakt hur många grader lagret ska roteras. Startgraden är alltid 0° -- det representerar den vinkel lagret har just nu. Om man anger en positiv grad roteras lagret åt höger. Man kan som mest ange 180°. Det får lagret att rotas ett halvt varv medurs, alltså åt höger. Så om jag skriver 70 i rutan roteras lagret åt höger.
Om man anger en negativt grad, alltså ett värde med ett - framför, roteras lagret åt vänster. Man kan som mest ange -180°. Det får lagret att roteras ett halvt varv moturs, alltså åt vänster. Så om jag skriver -35 i rutan så roteras lagret åt vänster.
2.5. SkevningRutan H anger horisontell skevning. Ju högre positivt värde desto mer kommer sidorna att luta åt vänster. Ju högre negativt värde desto mer kommer sidorna att luta åt höger.
Rutan V anger lodrät (vertikal) skevning. Ju högre positivt värde desto mer kommer över- och underkanterna att vinklas åt höger. Ju högre negativt värde desto mer kommer de att vinklas åt vänster.
2.6. Interpolation(Observera: Det här stycket handlar om omformningsfunktionerna, men Interpolation gäller även för funktionen Bild > Bildstorlek (Image > Image Size), som vi gick igenom i grundlektion 1. Så det vi lär oss här gäller även för Bildstorlek. Om du vill ange en viss Interpolation när du ändrar storlek på en hel bild anger du det i rutan längst ned i fönstret Bildstorlek.) När man förstorar eller förminskar något innebär det att Photoshop först ökar eller minskar antalet pixlar i det. Sedan räknar Photoshop om helheten för att få pixlarna att se enhetliga ut. Båda dessa saker sker helt automatiskt. Men om man vill så kan man ställa in i rutan Interpolation hur man vill att det senare steget, omräkningen av pixlarna, ska genomföras. Vissa val gör till exempel så att det omformade objektets detaljer och kontrastlinjer blir slätare än annars, vilket kan underlätta när man förstorar det. Andra val gör pixlarna skarpare än vanligt, vilket kan bevara detaljer bättre när man förminskar objektet. Det här är en bra detalj att känna till när man t ex skapar affischer. I sådana fall kan det vara vanligt att man behöver kraftigt förstora något man t ex klistrat in i affischen, och då kan det underlätta att ställa in förstoringen på en viss interpolation som får detaljerna att se bättre ut. Standardvalet i rutan Interpolation är Bikubisk Automatisk (Bicubic Automatic) -- men det är något man kanske vill ändra på. Vi ser varför och hur längre ned. De olika interpolationsvalen är:
2.6.1. Närmast intilliggande (Nearest Neighbor) 2.6.7. Exempel på hur Interpolation kan användas vid förstoringar
Det finns alltså flera olika val. De viktigaste är Bikubisk, Bikubisk mjukare, och Bikubisk skarpare.
2.6.1. Närmast intilliggande (Nearest Neighbor)Det här valet används mest när du ska ändra storlek på något som innehåller rena, klara linjer som du t ex skapat med verktyget Penna (Pencil Tool). Det gör att om din bild är hackig eller har skarpa kanter så kommer kanterna att förbli skarpa även efter du ändrat storlek på bilden. (Andra interpolationsval gör att bilden ofta blir suddig efter en storleksändring även om den bestod av skarpa pixlar förut.) Om du använder den här inställningen när du ändrar storlek på en vanlig bild, t ex ett foto, kan det däremot uppstå fula kantiga detaljer. Det här valet används alltså främst för att låta ens skarpa kanter och linjer förbli skarpa även efter en storleksändring.
Exempel 1: Jag har gjort ett nytt lager och ritat en planritning i det genom att använda verktyget Penna (Pencil), som skapar rena, klara linjer till skillnad från Penseln (Brush Tool), som alltid lägger till mjukgörande pixlar runt det man målar.
Jag vill nu göra lagret större, så jag går in på Redigera > Omforma > Skala (Edit > Transform > Scale)...
... och ökar storleken genom att hålla ned Shift och klicka-och-dra på en av lagrets hörnpunkter.
När jag trycker på Enter för att godkänna omformningen ser jag att lagrets rena, klara linjer fått mjukgörande extra pixlar inmålade längs sig: Linjerna ser suddiga ut.
Det syns bättre om man zoomar in. Där ser vi tydligt att linjerna inte längre är skarpa.
Jag ångrar storleksändringen och försöker igen: Jag går in på Redigera > Omforma > Skala. Men den här gången ställer jag in rutan Interpolation på Närmast intilliggande (Nearest Neighbor).
Sedan ändrar jag storlek på lagret genom att hålla ned Shift och dra i en hörnpunkt. När jag då godkänner ändringen genom att klicka på bocken eller trycka på Enter så har storleksändringen behållt de klara, skarpa linjerna så gott det går.
Resultatet blir sällan perfekt, men det blir åtminstone bättre än andra Interpolationsval ifall man vill behålla sina rena linjer. Observera att detta bara gäller när man ska förstora något. Om man förminskar något med valet Närmast intilliggande (Nearest Neighbor) kan det däremot bli helt fel: Linjer kan t ex försvinna. Det bästa resultatet får man om man ritar linjerna i rätt storlek från början!
Exempel 2: Jag har klistrat in ett foto så det ligger i ett eget lager i en bild.
Jag ska öka storleken på fotot, så jag går in på Redigera > Omforma > Skala (Edit > Transform > Scale). Jag låter rutan Interpolation vara inställd på Närmast intilliggande (Nearest Neighbor).
När jag då ändrar storlek på lagret och godkänner omformningen genom att antingen klicka på bocken eller trycka på resultatet så ser jag att bilden blivit kantig och ful.
Det beror alltså in Interpolationen. Just valet Närmast intilligande används bara när man ska ändra storlek på något som består av rena, klara linjer, inte vanliga foton. I de fallen använder man hellre standardvalet Bikubisk (Bicubic), eller Bikubisk automatisk (Bicubic Automatic). Vi går igenom dem nedan.
2.6.2. Bilinjär (Bilinear)Oavsett om man förstorar eller förminskar något behöver Photoshop lägga in extra pixlar där det behövs. Det här valet gör att de pixlar Photoshop lägger till får sin färg genom att programmet räknar ut medelvärdet av nyanserna i de intilliggande pixlarna. Det ger ett medelresultat, men är lätt för datorn att räkna ut. (Den här inställningen används främst om det blir väldigt tungt för datorn att göra en storleksändring, t ex om du ska ändra storlek på en helt enorm bild.)
2.6.3. Bikubisk (Bicubic)En betydligt mer precis variant än Närmast intilliggande eller Bilinjär. Ger mildare toningar i de nya pixlarna. Det här är det bästa allt-i-allo-alternativet. Det blir mer om Bikubisk och dess olika varianter (Bikubisk mjukare, Bikubisk skarpare och Bikubisk automatisk) nedan.
2.6.4. Bikubisk mjukare (Bicubic Smoother)Används när du ska förstora bilder. Vid stora förstoringar kan detaljers kanter ofta få ett suddigt men ändå hackigt utseende. Det här valet gör att detaljerna får slätare kanter istället. Vi går igenom hur det fungerar i detalj i punkt 2.6.7. nedan.
2.6.5. Bikubisk skarpare (Bicubic Sharper)Används när du ska förminska bilder. Det här läget försöker behålla detaljernas skärpa även vid nedkrympning. Andra lägen gör ofta krympta detaljer suddiga. Vi går igenom hur det fungerar i detalj i punkt 2.6.8. nedan.
2.6.6. Bikubiskt Automatisk (Bicubic Automatic)Den här inställningen gör att Photoshop själv väljer mellan Bikubisk mjukare eller Bikubisk skarpare beroende på om du förstorar eller förminskar din bild. Det här är ofta standardinställningen, men det kan medföra att bilder man krymper ned blir för skarpa. (Med "för skarp" menas att bilderna ofta får ljusa spök-konturer runt sina kontrastlinjer, och detaljer blir stickiga.) Om det är något du irriterar dig på kan du ställa in ditt Photoshop så att det använder en annan interpolation, vanligtvis vanliga Bikubisk, som standard.
2.6.7. Exempel på hur Interpolation kan användas vid förstoringarDe vanligaste och viktigaste Interpolationsinställningarna är som sagt Bikubisk, Bikubisk mjukare och Bikubisk skarpare (Bicubic, Bicubic Softer, och Bicubic Sharper). Vi ska gå igenom hur de fungerar. Vi börjar med Bikubisk mjukare. När man förstorar något brukar man få ett bättre resultat om man först ställer in rutan Interpolation på Bikubisk mjukare (Bicubic Softer). Vi ska se vad det innebär. Jag använder bilden nedan i den här genomgången. Du kan spara den som vanligt om du vill använda samma bild hos dig.
Jag vill använda bilden mandrill.jpg i en A4-affisch jag ska göra. Det innebär att jag behöver förstora bilden rejält, något som förstås egentligen inte är rekommenderat eftersom så stora förstoringar gör bilden suddig -- men i det här fallet har jag bara tillgång till den lilla billden, så jag måste använda den. Jag gör ett ny bild genom att gå in på menyn Arkiv > Nytt (File > New). Jag ställer in rutan förinställning (Preset) på Internationellt papper (International paper). Sedan klickar jag i rutan Storlek (Size) och väljer A4. Då blir bilden stor som en A4 och är anpassad för att skrivas ut då den automatiskt får en Upplösning (Resolution) på 300. Jag klickar på OK.
A4-bilden skapas. Jag öppnar bilden mandrill.jpg och väljer verktyget Flytta (Move Tool). Jag håller ned musknappen på mandrill-bilden...
... och för pekaren in i A4-bilden. Där släpper jag musknappen så har mandrillen kopierats in i A4-bilden. Den inklistrade bilden blir jätteliten på pappret eftersom den bara är någora hundra pixlar bred och hög medan pappret, som är anpassat för att skrivas ut, är jämförelsevis enormt på skärmen. (Den inklistrade mandrillen får en annan storlek än den öppna mandrill-bilden eftersom A4-bilden är kraftigt utzoomad, till 16,7%. Om A4-bilden hade 100% zoomning skulle den inklistrade mandrillen visas i samma storlek som originalet, men då skulle vi också bara se en liten del av pappret.)
Jag ser till att mandrillens lager är markerat och går sedan in på menyn Redigera > Omforma > Skala (Edit > Transform > Scale).
Den inklistrade mandrillen får en omformningsram runt sig.
Innan jag börjar påverka mandrillens storlek ställer jag in rutan Interpolation på Bikubisk (Bicubic), till höger i omforningsfunktionens alternativfält.
Sedan drar jag ut mandrillens storlek genom att hålla ned tangenten Shift och dra i en hörnpunkt. Jag drar ut bilden tills den nästan täcker hela pappret, eftersom det är så stor jag vill ha den. Mandrillen blir väldigt pixlig och kantig under utdragningens gång, men det försvinner när jag trycker på Enter (eller klickar på bocken) för att godkänna storleksändringen.
Jag döper mandrillens lager till bikubisk i det här exemplet så vi snabbt ser vilken Interpolation det hade vid storleksändringen.
Vi ska nu göra om utdragningen men ställa in Interpolation på Bikubisk mjukare (Bicubic Softer), så kan vi se hur skillnaden blir. Jag klickar på den öppna mandrill-bildens namnlist så den väljs. (Det går även att gå in på menyn Fönster och välja bildens namn längst ned ifall man inte hittar en viss bild i sin arbetsyta -- ibland kan den t ex vara övertäckt av en annan bilds fönster.)
Då kan jag dra in en till kopia av bilden i min affisch. Jag placerar den uppe i hörnet...
... och går in på Redigera > Omforma > Skala (Edit > Transform > Scale). Den här gången väljer jag Interpolationen Bikubisk mjukare (Bicubic softer).
Sedan håller jag ned Shift och placerar pekaren på en av hörnpunkterna...
... och drar ut storleken till ungefär samma som det förra lagret. Sedan trycker jag på Enter.
Då verkställs storleksändringen.
Jag döper om det nya lagret till bikubisk mjukare, så vi ser vilket lager som har vilken Interpolation. Jag döljer det nya lagret så vi börjar med lagret bikubisk.
Om jag nu zoomar in på ett område med kontraster i, som de svarta linjerna vid nosen, så ser vi att de är litet hackiga och suddiga. Det är så det blir när man förstora något rejält, och de skavankerna syns ganska väl på pappret när man väl skriver ut bilden.
För att se skillnaden tar jag fram lagret bikubisk mjukare igen.
Här är kontrastskillnaderna mjukare. Det kan vara svårt att se när man ser bilderna en och en...
... så vi kan se dem sida vid sida:
Här ser vi ganska väl hur Interpolationen Bikubisk mjukare (Bicubic Softer) gör storleksändringen litet slätare än vanliga Bikubisk (Bicubic). Notera att om du låter din Interpolation vara inställd på Bikubisk automatisk (Bicubic Automatic) kommer programmet självt att välja Bikubisk mjukare om du gör ett objekt eller en bild större. Nackdelen med Bikubisk automatisk kan vara att det även får Photoshop att välja Bikubisk skarpare (Bicubic Sharper) när du gör ett objekt eller en bild mindre. I vissa fall kan det medföra att det krympta lagret eller bilden blir överskarpt.
2.6.8. Exempel på hur Interpolation kan användas vid förminskningarNär man ska krympa ett lager, en markering, eller en bild brukar man välja antingen Bikubisk (Bicubic) eller Bikubisk skarpare (Bicubic Sharpen). Det senare valet är tänkt att behålla bildens detaljer, vilka annars lätt "sväljs" av mjukheten som kan uppstå när Photoshop krymper en bild. Men det kan även hända att vissa bilder med redan skarpa detaljer och kontraster blir överskarpa: Kontrastlinjer får "spökkonturer" runt sig. Här är en redan väldigt skarp bild. Du kan spara den som vanligt om du vill använda den.
Vi ska se hur Bikubisk skarpare (Bicubic Sharpen) och vanliga Bikubisk (Bicubic) påverkar bilden när vi krymper den. (Detta gäller alltså både när man krymper ett lager eller en markering, och när man krymper en hel bild via Bild > Bildstorlek (Image > Image Size). Om du krymper en hel bild kan du ställa in vilken Interpolation som ska användas i rutan längst ned i fönstret för bildstorlek.) Jag börjar med att göra en kopia på bakgrundslagret genom att klicka-och-dra det ned till knappen för ett nytt lager.
Då skapas en kopia på det lagret. (Det går även att högerklicka på bakgrundslagrets namn och välja Duplicera lager (Duplicate Layer).)
Jag ska krympa ned kopian, så jag går in på Redigera > Omforma > Skala (Edit > Transform > Scale).
Man brukar välja mellan Bikubisk och Bikubisk skarpare (Bicubic och Bicubic Sharper) när man krymper något. Vi börjar med Bikubisk skarpare: Jag väljer det i rutan Interpolation, till höger i alternativfältet.
Sedan håller jag ned tangenten Shift, och håller ned muspekaren på en av bildens hörnpunkter...
... och kan då krympa kopian. Jag trycker på Enter, eller klickar på bocken i alternativfältet, när jag är klar.
Då verkställs ändringen. Jag döper kopians lager till bikubisk skarpare så jag vet vilken Interpolation jag använde när jag krympte det.
Jag gör en ny kopia på bakgrundslagret...
... och ser till att kopian är vald. Då går jag in på Redigera > Omforma > Skala och ställer in rutan Interpolation på Bikubisk (Bicubic).
Sedan krymper jag ned kopian genom att hålla ned Shift och dra i en av omformningsramens hörnpunkter.
Jag godkänner ändringen genom att trycka på Enter eller klicka på bocken i alternativfältet, och döper om det nya lagret till bikubisk. Nu har jag två kopior som krympts med med två olika Interpolationsinställningar: Bikubisk skarpare till vänster, och vanliga Bikubisk till höger. Vi ser skillnad på dem redan här...
... men kan zooma in för att titta närmare. Här ser vi skillnaden tydligare: Den vänstra bilden krymptes ned med inställningen Bikubisk Skarpare (Bicubic Sharpen) medan den högra krymptes med vanliga Bikubisk (Bicubic).
Den vänstra är på gränsen till att bli överskarp efter jag krympte den. Det ser man på att dess detaljer blivit "stickiga", särskilt de med tydliga kontraster i sig som munlinjen och näsborren: Man börjar tydligt kunna urskilja enskilda pixlar i dem. Vi ser även att den ljusa linjen nere till vänster, längs halsen, sticker ut en del jämfört med i bilden till höger. Men det var alltså bara ett gränsfall: Det är ändå fullt godtagbart, även om jag själv föredrar bilden som krymptes med vanliga Bikubisk (Bicubic). Här är ett exempel på hur en överskarp bild kan se ut:
Om din bild börjar se ut som ovan när du krymper den så behövs inte skärpan Photoshop lägger till. I så fall kan du ångra bort krympningen och göra om den, men den här gången med Interpolation inställd på Bikubisk (Bicubic).
2.6.9. Ändra Photoshops standardinterpolationI alla tidigare versioner av Photoshop var Interpolation inställd på Bikubisk, som varken gör bilden skarpare eller mjukare. Om du vill ställa in ditt Photoshop så det automatiskt använder vanliga Bikubisk istället för det ofta skärpehöjande Bikubisk automatisk kan du göra så här: Gå in på: Redigera (Windows) / Photoshop (Mac) > Inställningar > Allmänna
Klicka i rutan Bildinterpolation (Image Interpolation). Välj den typ av interpolation du vill att ditt Photoshop ska använda som standard. Det vanligaste valet är vanliga Bikubisk (Bicubic). Avsluta med att klicka på OK.
Nu kommer den interpolationstyp du valde att användas som standard i Photoshop, så nästa gång du krymper eller förstorar ett lager eller en bild så kommer typen du ställde in att användas (om du inte anger något annat vid det tillfället, förstås.).
2.7. Aktivera/avaktivera Tänj (Warp)Den här knappen låter dig använda Tänj (Warp) på objekt du redan använt olika omformningar på, även om du inte godkänt dem än. Så man kan t ex ha ställt in en ny storlek och rotering för ett lager och sedan klicka på knappen för att aktivera Tänj (Warp)...
... så får man även tänja objektet. (Men det går även bra att först ändra storlek, rotera, eller omforma objektet så som man tänkt och godkänna ändringen, och sedan aktivera Tänj.) När man aktiverat Tänj kan man klicka-och-dra på de olika fälten i rutnätet för att tänja på objektet. Men man kan även välja en förinställd tänjning i rutan Tänj (Warp) till vänster i alternativfältet.
Där finns ett antal olika sätt du kan förvränga ditt objekt på. Jag väljer Båge (Arc).
Då böjs objektet till en båge i bilden. När du valt en förinställd tänjning som t ex Båge (Arc) kan du inte längre tänja på objektet genom att klicka-och-dra i eller på fälten i rutnätet.
Däremot så kan man påverka den förinställda tänjningen genom att klicka-och-dra på punkten (eller punkterna) längs rutnätets kanter.
Den förinställda tänjningens effekt anges i rutan Böj (Bend). När du klickar-och-drar på punkten i rutnätet ändras värdet i rutan Böj. Du kan även ange ett värde direkt i den rutan om du vill.
Rutorna H och V står för Horisontell samt Vertikal förvrängning (alltså liggande samt stående). Man kan snabbt ändra på dem genom att klicka-och-dra på bokstaven H och V, men det går även att skriva in värden direkt i rutorna om man vill det.
När du är klar med ändringarna i en förinställd tänjningstyp kan du även ställa in den så du kan ändra på den som vanligt, genom att klicka-och-dra i rutnätets sektioner. Det gör du genom att ställa in rutan Tänj (Warp) på Egen (Custom).
Då kan du tänja objektet som vanligt.
Om du skulle vilja nollställa tänjningen kan du välja Inget (None) i rutan Tänj (Warp).
Då tas alla tänjningseffekter bort. Notera att detta inte räknas som att helt stänga av omformningsfunktionen: Om du vill stänga av den behöver du fortfarande antingen trycka på Enter eller Esc (eller klicka på bocken eller stopptecknet).
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
