Lite om inspelning, kort historia och olika tillvägagångssätt...

Historia

I inspelningens barndom graverades allting direkt på skiva. Principen är lika enkel som genial. En tratt placerades framför orkestern, i trattens smala ände satt ett membran med en nål och nålen graverade sedan ett spår. Svaga instrument längre fram, starka instrument längre bak.

Runt 1920 började inspelningar ske med mikrofonens hjälp. Mikrofonen gjorde graveringarna bättre. Principen var fortfarande densamma, en mikrofon framför orkestern och sedan gravering. Det är först efter 2:a världskriget som det egentligen börjar hända saker. Inspelningar börjar nu ske på magnetband och ibland i stereo. Istället för att använda en mikrofon använde man nu två mikrofoner för att skapa en ljudbild i sidled. Under 50 och 60 talet började inspelningsteknikerna använda 3 kanaler på rullbandspelarna. De 2 första kanalerna användes när all musik spelades in, samtidigt, och det tredje användes för att efteråt spela in all sång. Här sker den första uppdelningen av musiken. Först spelades alltså instrumenten in och sedan spelades sången in medan vokalisterna hade musiken i lurar. Det enda ljudteknikern gjorde i efterhand var att ställa nivåerna mellan musiken och sången. Alla nivåer och panoreringar gjordes redan vid inspelning. Detta var naturligtvis roligt för teknikern och för musikerna som gärna experimenterade med extrema inställningar. Basen helt i vänster kanal och trummor i höger osv...

Pionjärer för flerkanalsinspelning var The Beatles. Då de hade blivit trötta på att turnera ville de göra ett album som var som en konsertupplevelse. Under inspelningen av ”Sgt. Pepper” 1967, använde de 2 stycken 4-kanalsbandspelare som synkroniserades och gav totalt 8 kanaler att leka med. Då albumet blev en kommersiell megasuccé och en ljudtekniks milstolpe ville alla följa med. 3 år senare fanns det 24-kanals bandspelare på marknaden och inspelningstekniken hade förändrats för all framtid.

I slutet på 70-talet synkroniserade den amerikanska teknikern Bruce Swedien 2 stycken 24-kanals bandspelare och använde flera olika band eftersom kanalerna tog slut. Detta resulterade i en inspelning med Diana Ross som använde 256 kanaler totalt. På ca 10 år hade inspelningstekniken gått från 3 till 256 kanaler. Idag är det inga problem att komma upp i 30-40 kanaler vid en vanlig heminspelning. Det är egentligen bara datorns kraft och hårddiskens hastighet som sätter begränsningar.

Tekniker

Stereoinspelning

Stereoinspelning bygger på principen att bara använda 2 mikrofoner. Mikrofonerna placeras på ett lämpligt avstånd från musikerna och spelas sedan ner till 2 kanaler. Inga extra mikrofoner för enskilda instrument används, men ibland används extra mikrofoner för att kunna balansera in rummets akustik. Alla musiker spelar samtidigt och rummets klang är av stor betydelse för resultatet. Denna metod används fortfarande idag, framförallt vid inspelning av klassisk musik, jazz, folkmusik och kör. För att dessa inspelningar skall bli bra måste musikerna lyssna väldigt mycket på varandra och ta hänsyn till varandras funktion i musiken. Det är svårt att vara egoist för då blir inspelningen dålig.

Flerkanalsinspelning, Påläggsinspelning.

Flerkanalsinspelningen bygger på att det används fler kanaler än 2. Oftast ganska många fler. Musikerna behöver inte spela in samtidigt, även om det sker. Den stora skillnaden är att varje instrument, eller sektion, förses med en egen mikrofon, eller ibland flera. Trumset kan ha mellan 3 och 10 mikrofoner, beroende på trumset, trummis och tekniker. Detta kräver fortfarande mycket av musikerna, men det mesta av nivåer mellan och placering av instrumenten sker i den efterföljande mixen.

Blandtekniker

Naturligtvis finns det blandtekniker. Vanligt inom jazz är t.ex. att man utgår från en stereoinspelning, men att instrumenten samtidigt har individuella mikrofoner som spelas in. De individuella mikrofonerna kallas då för stödmikrofoner. Vid mix utgår man från stereomikrofonerna, men kan vid behov lägga till en närmikrofon för att skapa mer tydlighet i ett instrument som eventuellt är för svagt. Samma teknik används ofta vid inspelningar av symfoniorkester.

Vid inspelningar av kör används ibland stödmikrofoner på varje sektion, dvs. sopraner, altar, baryton och bas för egna mikrofoner (ofta i stereouppsättning). Om kören ackompanjeras av musiker kan de spelas in enligt principen för flerkanalsinspelning. Naturligtvis är det så att musikerna kommer att höras i de andra mikrofonerna också. Det gäller att musikerna är lyhörda för varandra och kören. (Att spela in kör är inte det lättaste.)

Alla grafiska hänvisningar till Cubase på denna webbplats är copyright © Steinberg Media.
Allt övrigt material på denna webbplats är copyright © Sverigefinska folkhögskolan.